Tak & vägg

På Ingmarsö byggde vi tak i den utbyggda lillstugan och hos Kerstin och Claes i Älvestorp rev Gustav ner en vägg. Det känns så där skönt hemaktigt att bygga – det gör man ju inte om det inte är ens eget. Dock ser vi båda fram emot just det – att få bygga på något eget!

Konstigt det där - det ser ju bara ut som att vi poserar och inte som att vi gör nån nytta alls...

Underbara skärgård!

Innan vi stack ut fick jag hedersuppdraget att sätta tillbaka gennackerfallet som pappa rappat ur inför SM.

Vi skulle ju fixat i stan. Och faktiskt inte åka ut till Ingmarsö alls. Lika osannolikt som det lät – lika snabbt ändrades planerna till det mer sannolika: ganska mycket tid på Ingmarsö. Och trots att det inte blev nån Stockholm-Göteborgs-segling har vi fått vår beskärda del av tid under seglens makt. En vecka på AngöDrommen, Ensamheten, Björkö, Bullerö, Sandhamn, Ingmarsö. Mmm det låter som ljuv musik i min öron!

Tvättar potatis på Ensamheten

Snyggo!

Folkbåt, Sverige och vackert ljus i nedan (Björkö)

Jacob & Karin mönstrade på i Sandhamn och i två nätter sov vi fyra i folkbåten (Bullerö)

Diskpojkar

Badsnyggo!

Sandhamns wärdshus

Kobbning och sillunch sista dagen med familjen

Lillan har mönstrat på!

Puls och flås!

Vi kunde inte vänta så länge så vår första morgon i Stockholm stack vi ut och sprang. En del i att jag inte kunde hålla mig var min födelsedagspresent som jag fått dagen innan: en kick-ass-pulsklocka med GPS. Riddarfjärden runt är exakt sju km kan jag meddela. När vi sen stod på Smedis brygga och pustade ut kom en man fram och frågade vad jag hade runt benet. Modigt med tanke på att det är misstänkt likt en elektronisk fotboja!

Om den här mannen skulle veta vad glad han gjorde mig! Dels för att jag fick berätta om min coola pryl men även därför att han på ett exemplariskt sätt visade att svenskar inte alls måste vara antingen dyngraka eller förståndshandikappade för att börja prata med främmande människor. Trevligt gjort Sverige!

Bästa kusinen var även snabbaste tjejen i mål. Knappt så pappa hann ta kort på henne!

En dryg vecka senare råkade det sig inte bättre än att det var Ingmarsömaran (vilket är en mil och inget annat.) Så klart vi skulle ställa upp sa Gustav och jag kaxigt. Kusin Klara var lite mer osäker eftersom hon inte sprungit på tre månader på grund av en skada. Men vi stod ändå där på startlinjen kl 12 på dagen i gassande sol med ett mål att ta oss runt på under en timme. Det var Gustav och mitt mål vill säga. Klara såg vi inte röken av och när vi kom inflåsande på 63 snöpliga minuter hade hon nästan hängt i målområdet en kvart. Ja ha. Nu måste man hem och tävla med sin hurtiga släkt också...

Med fotboja i Älvestorp!

Som ett skönt plåster på såren har pulsklockan i veckan klockat Gustav och mig på 57:44 på milen. Nästan lika varmt som på Ingmarsö och ungefär lika kuperat. Första gången ute under timmen på milen. Mer av sånt här!

PS. Och sen sprang vi spontant en halvmara dagen efter. Nu: träningsvärk!

Nu har jag landat!

Inte på Arlanda, inte i Stockholm. Utan nu har jag verkligen kommit hem.

Hem till Ingmarsö. Där flaggstängerna är krokiga...

Det var tänkt att vi skulle skippa Ingmarsö till fördel för att städa ur vårt överfulla förråd i stan. Dock insåg vi att det var olagligt att ägna svenska underbara, varma sommardagar åt att grotta i ett förråd. Så vi tog det mogna beslutet att skjuta fixandet på framtiden. Det skulle bara bli två dar men har nu förlängts till fem. Detta är ju hem!

Rosé på Ingmarsö stekhus och bryggas' brygga...

med kära Karin som gått och blivit mamma sen vi sågs sist. Mycket att ta igen!