Puls och flås!

Vi kunde inte vänta så länge så vår första morgon i Stockholm stack vi ut och sprang. En del i att jag inte kunde hålla mig var min födelsedagspresent som jag fått dagen innan: en kick-ass-pulsklocka med GPS. Riddarfjärden runt är exakt sju km kan jag meddela. När vi sen stod på Smedis brygga och pustade ut kom en man fram och frågade vad jag hade runt benet. Modigt med tanke på att det är misstänkt likt en elektronisk fotboja!

Om den här mannen skulle veta vad glad han gjorde mig! Dels för att jag fick berätta om min coola pryl men även därför att han på ett exemplariskt sätt visade att svenskar inte alls måste vara antingen dyngraka eller förståndshandikappade för att börja prata med främmande människor. Trevligt gjort Sverige!

Bästa kusinen var även snabbaste tjejen i mål. Knappt så pappa hann ta kort på henne!

En dryg vecka senare råkade det sig inte bättre än att det var Ingmarsömaran (vilket är en mil och inget annat.) Så klart vi skulle ställa upp sa Gustav och jag kaxigt. Kusin Klara var lite mer osäker eftersom hon inte sprungit på tre månader på grund av en skada. Men vi stod ändå där på startlinjen kl 12 på dagen i gassande sol med ett mål att ta oss runt på under en timme. Det var Gustav och mitt mål vill säga. Klara såg vi inte röken av och när vi kom inflåsande på 63 snöpliga minuter hade hon nästan hängt i målområdet en kvart. Ja ha. Nu måste man hem och tävla med sin hurtiga släkt också...

Med fotboja i Älvestorp!

Som ett skönt plåster på såren har pulsklockan i veckan klockat Gustav och mig på 57:44 på milen. Nästan lika varmt som på Ingmarsö och ungefär lika kuperat. Första gången ute under timmen på milen. Mer av sånt här!

PS. Och sen sprang vi spontant en halvmara dagen efter. Nu: träningsvärk!

Abstinens

Mycket trovärdigt kvitto - signerat Dinkie!

Sen den första juni har jag varit gymkortslös. Det är ett tillstånd som jag befunnit mig i ungefär 28 av mina 30 jordsnurr. Därför är det konstigt att jag efter bara två veckor fick en sån gymabstinens att jag idag gick tillbaka och dealade. Försökte köpa ett månadskort redan första juni men då var priset 580 pix! Jag som betalade 1900 för 13 månader! Matten gick inte ihop och jag blev sur och gav upp.

Men idag kröp jag alltså till korset men med en ny taktik: Jag vill köpa tre gånger - vad kostar det? Surkarten till chef gav mig det mycket förnäma priset 300 (halva priset mot ordinarie!) Men denna gången gav jag inte upp utan bråkade och smörade. Hade turen att DInkie var där. När chefen gått sade hon: betala 150 men håll det hemligt för chefen. Så jag antar att hon spädde på sin egen hushållskassa lite!

Så lite smygande äntrade jag gymmet efter jobbet med ambitionen att utnyttja mina tre gånger till max. 6 km löpband och en timme combat. Hade det inte varit för att jag blev tvungen att lämna löpbandet kutandes till toaletten coh sen hade en lite taskig mage strax innan combat-passet hade det ju inte varit hårt nog! Så efter lite snabb vila på omklädningsrummets golv blev det combat. Efter en kvart smet jag ut och frågade Dinkie efter socker - fortfarande helt matt! Hon hade ett sött tuggummi och jag fixade hela passet. Kändes som jag hade sprungit ett maraton när jag var klar - men klart värt 50 spänn!

Karl Alfred

Så här stark är jag faktiskt!

Halvmaran avklarad och den (lilla!) träningsvärken jag hade är borta. Av två anledningar känner jag mig oövervinnlig och stark.

Den ena är att jag ju faktiskt sprang 21 km i helgen och att jag insett att jag aldrig varit så vältränad som jag är nu. Jag har tränat 199 pass under de senaste 365 dagarna och sprungit i snitt en mil i veckan.

Den andra är att min lillebror, den stora atleten och OS-pojken aldrig sprungit så långt som jag! Mo ha ha! Jag har slagit honom i nåt atletiskt! Hurra! (detta har inte hänt sen jag tog ner honom i brottning när jag var 17 och han 12...) Denna punkt är minst lika viktig som den första - man får passa på att tävla mot andra om man har chans att vinna!

Så nu börjar, förutom den redan inplanerade halvmaran i Stockholm den 11 september, tankar växa fram om att göra en svensk klassiker! Har länge velat men alltid bott på fel ställe i världen. Men om jag börjar med Vasaloppet i februari är ju sannolikheten stor att jag inte lämnat Sverige redan i september när det är dags för Lidingöloppet.

Prestationer

När vi hängt vid målgången tills vi tröttnat, dushat, checkat ut och fått massage, hade vi fortfarande en timme kvar innan bussen till flygplatsen gick. Vi gick då tillbaka till målgången - knappa sju timmar efter starten. Och där var målgången för trötta maratonlöpare fortfarande i full gång. Bredvid mig satte sig en gammal tanta från Schweiz som jag fick prata lite tyska med. Hon hade ont i en höft så hon hade bara sprungit 5km men hennes syster Ruth, 78, hade sprungit halvmaran. Plötsligt blir min prestation väldigt liten! Ruth kom in på 4:26 och slog med den tiden 26 yngre löpare.

Visst är det otroligt imponerande med maratonlöpare som kommer in på tre och en halv timme. Vilken grej! Men att se prestationerna och den kämparandan som måste funnits hos de som varit ute i sju(!) timmar fick mina ögon att tåras mer än en gång när vi satt där vid målgången. En vältränad ung kille kommer staplande med vad som i bästa fall verkar som blodig skoskav. Han hejas fram och segnar ner precis vid mållinjen. En bår bärs fram men efter ett tag lyckas han ställa sig upp igen. Galenskap kanske, men vilken kämparskalle!

En kvinna fullkomligt kastar sig över mannen som ger ut medaljer vid målgången. Hon släpper inte taget utan gråter hejdlöst ut i hans armar.

Nästan varje gång när flera månniskor korsar mållinjen samtidigt håller de varandras händer högt sträckta över huvudet. Jag skulle aldrig fixat det här utan dig säger en ung mörk tjej till en vithårig man. Jag inser att de som sprungit så länge och peppat varandra på vägen har verkligen hjälpts åt. De råkade vara lika snabba och de kunde peppa varandra längs vägen.

Jag är väldigt glad att vi gick tillbaka och fick se målgången för de här människorna. Och jag inser att de riktiga vinnarna inte är de som kommer först i mål utan de som verkligen fått kämpa - må det vara mot skoskav, ålder eller trötta ben. Eller de som lyckats hjälpa en annan löpare att nå sitt mål och korsa mållinjen. Hatten av till er!

Muren del 2

5:00 ringde klockan och det var ännu en gång dags för mat. Frukosten intogs i sängen och sen kunde vi sova lite till.

6:00 ringde klockan igen och det var dags att stiga upp. På med kläder, klippa tånaglar och på med compeedplåster.

Hyfat imponerande backdrop! Tornet uppe på berget hör till muren och passerades en dryg timme senare.

7:05 var vi nere vid startområdet. Mycket pepp, glada miner och seriösa till oseriösa uppvärmningar. Madde och jag körde efter devisen Det är onödigt att göra av med energi redan innan maran. Så vi svängde och stretchade lite och ansåg oss vara nöjda med det.

Jag brukar älska att titta på berg - men när man vet att man ska springa upp til topparna i bakgrunden smolkas lyckan en aning...

Först i startfållan! 1 minut kvar till start!

7:40 Startskottet gick!

Maran börjar med en skön uppförsbacke på fem km. Jag hade gett mig tusan på att spinga upp vilket jag gjorde. Inte fort men jag knotade på hela vägen!

Här börjar muren!

Muren består ju som bekant mest av trappor. Så efter uppförsbacken kom trapporna.

Muren hade ändå sin charm - på vissa delar var muren så smal att man inte själv kunde bestämma takten utan fick röra sig framåt i samma fart som massan. Folk snackade lite skit, fotade och drack vatten. Och flåsade!

Det var riktigt coolt att springa/gå på Muren och vädret var finare än när jag var där sist.

Vi var på väg ner till torget där vi hade startat och som ses efter bron med ett litet blåaktigt gytter på bilden.

Efter åtta kilometer lämnade vi muren bakom oss och med darriga lår och ömma knän började det riktiga nötandet. Vi sprang längs en landsväg och fick ibland en pust av förbipasserande lastbiilar och dess svarta avgaser. Sen sprang vi genom en liten by vilket jag verkligen gillade. Massor av gamla och unga supporters och intressant att se hur de bodde - bara tre timmar från Peking! Dock började tröttheten så sakta komma och det enda kort jag tog på alla supportrar blev suddigt.

Det blev ett kort med mina nagel-supporters istället!

De dryga tre kilometerna tillbaka på landsvägen var den delen av loppet som jag skulle kategorisera som inte särskilt njutbar. Tunt med hejande människor och stumma skor och ben. Vid upploppet var det dock bortglömt och jag fick mig en spurt in mot mål!

Jag var jäkligt trött men var fantastiskt nöjd över att compeedplåstrena hjälpt, att jag inte gjort illa mig, fått kramp, behövt springa på toa och allt sånt där som jag oroat mig för. Jag tog mig i mål och jag hade trevligt nästan hela tiden!

Resultat:

Tid: 2:46:42

Placering: 67a av 351 tjejer eller 10a av 67 tjejer i åldersspannet 20-29 år.

Lite tröttare än förre team-bilden

Madde och jag hade bestämt oss för att inte bry oss om den andra under loppet utan springa i vår egen takt. Trots det höll vi i stort sett jämna steg, även om hon låg snäppet före nästan hela tiden. Hon sprang in 30 sekunder före mig vilket kändes helt rättvist.

Snabbfakta om Maran

Skärmdump av halvmarans höjddiagram från den officiella hemsidan.

Bara så att ni vet är detta inte någon vanlig halvmara. Höjdskillnaden ligger på ca 500 meter och vinnaren väntas i mål efter ca två timmar, d v s dryga halvtimmen senare än på en vanlig mara. Själv tror jag inte på nån medaljplats utan räknar med att det kommer ta cirka tre timmar.

Halvmara på muren Del1

Ja, det var väl dumt av mig att tro att jag skulle kunna blogga från en liten, liten by i närheten av Muren där civilisation bara blygsamt knackat på dörren. Men jag skriver ändå och lägger upp när det går.

Vischan

Dagen har haft ett starkt fokus på mat. Två pastasallader i jätteformat var dagens mål - i dubbel bemärkelse. Jag är fortfarande inte riktigt där – har en fjärdedels sallad kvar, men hoppas på att trycka ner den innan läggdags. Och minst en halvliter vatten till.

Först åt vi tills vi storknade, sen åt vi andra halvan av pastasalladen! Aldrig har ätande varit en sån pers!

Det stora orosmomentet för dagen – om vår inhyrda chaufför skulle ha förstått instruktionerna och hämtat upp våra nummerlappar inne i Peking innan han hämtade upp oss på flygplatsen – skingrades snabbt när vi mötte den söte gubben med ett snirkligt skrivet Nina i ankomsthallen.

Väl framme i Huangyagang blev vi inkvarterade på ett jättemysigt hotell och tog oss en tur kring omgivningarna. Mera pastasallad, lite snack med grannarna och nu, 20.34, är det strax dags för läggdags.

Madde och taxichaffisen konstaterar att arrangörerna åtminstone har laddat väl med vatten inför morgondagen.

Så här ser det ut där vi bor. Hotellet består av en massa söta innergårdar och vackra stenbyggnader.

Det är fantastiskt att komma bort från Shanghais betong och få se Natuuuur!!

Vackra vishan!

Nedräkning: 2 dar kvar!

Äntligen är jag tillbaka! Innan ett långt lopp (och mind you - detta är inte bara min första springtävling sen Minimaran 1988 - det blir även det längsta jag nånsin har sprungit!) bör man äta ordentligt. Bär är nyttigt står det i min träningstidning men jag tvivlar på att blåbär på burk är nåt att ladda inför en halvmara med. Färska blåbär har jag dock inte sett av och mammas blåbärssylt är slut! Så det blev stor burgare till middag igår och ett pain au chocolat efteråt - bra mat för en maralöpare!

Man ska även inte träna så mycket direkt innan loppet utan låta kroppen vila och riktigt längta efter träning när man står där i startfållan. Så i måndags skulle jag bara ta ett skönt stretchigt yogapass. Icke! Yogan har fått ge vika för mitt myckna springande på sistone så jag var inte så van och passet var dessutom riktigt Hulken-inspirerat! Har fortfarande träningsvärk! Så skulle det ju inte vara! Hoppas benen hinner vakna till liv igen innan de ska tampas med Muren!

Taget i en park nära jobbet för nån vecka sen.

Till råga på detta är väderutsikterna för Peking på lördagen minst sagt somriga - lite väl somriga för att springa en halvmara på en mur utan skuggmöjligheter... 30 grader och strålande sol väntas.

Sammanfattningsvis kan man säga att jag har gjort mitt bästa för att ladda och jag räknar mad att vinna loppet! Wish me God Tur! Ikväll ska det packas i morgon bitti bär det av!

Kinesiska gym - den orakade sanningen

Nu kommer den! Den nakna sanningen om vad som egentligen händer på ett kinesiskt gym och speciellt inne på tjejernas omklädningsrum.

Träningskläder är en så kallad omogen marknad i Kina. Omogen i det här fallet känns väldigt underdrivet. Sport-bh är ett okänt begrepp – det är push up som gäller. Det närmsta jag har sett sport-bh är baddräkt. I fråga om skor har jag sett allt utom högklackat – vilket ändå måste ses som positivt! På löpbandet återfinns folk klädda i polotröja, kofta, jeans eller klänning.

Men tydligen inte viktig nog att översätta till engelska för oss som tycker att kinesiska skrivtecken är svåra att uttala...

Innan själva påklädandet slår dock kvinnorna in sig själva i gladpack. Att punktförbränna fett är omöjligt i hela världen förutom i Kina verkar det som. På med gladpack runt armar och mage bara och sen en maklig tur i crosstrainerna så är valkarna borta. Hepp!

Eller ta med dig en egen bandspelare med kinesisk musik och en röst som säger till dig vad du ska göra – ockupera sen stretchavdelningen i en timme och gör den kinesiska varianten på Susanne Lanefeldt-gymnastik.

Att det är lite si och så med ambitionen på gymmet kan bäst beskrivas med skylten vid sofforna på Gustavs gym: No sleeping! Jag förvånas ofta över att folk orkar ta sig till gymmet när de ändå inte gör nån nytta där. 20 minuter på löpbandet till en fart av 3km/timmen. Imponerande. Varför gick de inte bara runt kvarteret?

Väl klara i gymmet kommer damerna in till omklädningsrummet. Som svensk har jag ett rätt avslappnat sätt till nakenhet och har fått många goa skratt av naken-rädda amerikanska vänner. Nu färstår jag dock hur amerikanskorna känner sig. Nakenheten i Kina är lite väl påträngande för min smak.

Typiskt kinesiskt sätt att be folk att uppföra sig: för den stora massans skull såklart!

Om man skulle råkat ha binda på sig kan man ta av sig den mitt i omklädningsrummet. Det är heller inte så viktigt att rulla ihop den eller på annat sätt dölja den när man väl slängt den överst i papperskorgen.

Efter dush kan man värma sig i bastun. Bastun är även en jättebra plats att torka sina underbyxor, varför bastun ofta är belamrad med svettandes, använda underkläder. Det verkar nämligen mycket ovanligt att byta underkläder efter träning.

Framför speglarna finns pallar och hårtorkar. På stolarna kan man sitta spritt språngandes med lätt särade ben. Kinesiskorna har generellt inte den där västerländskt kvinnliga sittstilen men benen i hop – så heller inte i omklädningrsummet. Där sitter man sen och skvallrar med väninnorna samtidigt som man inspekterar sina bröst, använder hårtorken till att torka sitt hår, sina underkläder (om de inte blev torra nog i bastun), sina fötter och sitt underliv.

"Please respect other member's usage right. Do not use hair dryer on feet, armpits or privates." Well...

Efter att ha spenderat minst lika mycket tid i omklädningsrummet som i själva gymmet lämnar sen kvinnorna gymmet nylunkade, nydushade och i alla fall med en ny binda i trosorna.

Maran nedräkning

I torsdags var det exakt en månad till jag ska springa mitt livs första halvmaraton. Medspringare är Madeleine. Av en slump möttes vi i torsdags. Inte på gymmet som man skulle kunna tro, utan med varsin martini i handen på Laris. Fel fel fel!

Så i fredags skickade jag peppmejl till både Madeleine och min ständige träningsvän Sara. Sara passade till och med på att höja kraven på vår satsning så nu är det detta som gäller:

3 mil minst/vecka de närmsta fyra veckorna.

Ingen alkohol

Inget socker

Det där med alkohol och socker lade Sara till. Alkoholen tror jag definitivt att det är bra att minska på om man ska springa en mara (jag tänker dock inte lova en vit månad men väl en ljusgrå!) och vad gäller sockret så skulle jag nog vilja definiera om det för min egen del:

Jag ska äta ordentligt och nyttigt samt undvika sockerdippar.

Jag tycker det är svårt att få i mig bra mat i Kina och det blir lätt en muffin till middag och sen lite dumplingar vid tiotiden. Tror inte att det är den ultimata maratonträningsdieten. Önska mig lycka till!

Familjesportare

Jag brukar säga att jag kommer från en seglingsfamilj. Och alla som suttit med på en helt vanlig tisdagmiddag hos familjen Torlén vet att det är sant. Det blir mycket seglingssnack helt enkelt. Men idag när jag vaknade slog det mig att om man förstorar familjen utöver mamma, pappa och lilebror så är vi kanske snarare en rätt hyfsad sportfamilj. För att bevisa min poäng tänkte jag berätta vad min familj där hemma gör idag.

Pappa seglar inte för isen är nämligen ca 40 cm tjock. Dessutom ligger hans folkbåt på båtmässan där han istället promotar folkbåten som familje- och tävlingsbåt. Denna bild låg i min inbox i morse:

Tänk vad många som är intresserade av vår fina Marelin!

Kalle har löst problemet med 40 cm is genom att åka till Mallorca där han redan varit i två omgångar, totalt en månad, under 2010. Tränar 49er som vanligt och satsar högt och stort. Nån som vill sponsra så är det bara att skrika till!

Mamma är definitionen på en icke-tävlingsmänniska. Skulle hon åka vasaloppet skulle hon aldrig komma i mål för hon skulle bara ge alla andra företräde och hoppa ur spår hela tiden. Däremot är hon envisare än synden och kör lätt tre mil i Hellas. Tror det var det hon hade tänkt göra idag.

Några fler som ska åka lite längd idag är kusin Klara samt mina farbröder Kjell och Sören. Har lite dålig koll på mina farbröder men vet att Klara har ätit tre gånger så mycket mat som vanligt (bara pasta!) i ett par dar för att fylla på depåerna. Om ljumsken bara håller hoppas vi på fantastiska resultat på Vasaloppet! Heja heja!

Min kusin Oskar kör väl antagligen snöskoter idag eftersom det är för mycket snö för att köra cross. Men när det inte ligger snö på åkrarna kring Åsmundshyttan brukar han tävla i cross, 85kubik, med riktigt fina resultat.

Kram på er familjen och lycka till idag allihopa!

Marathon!

Nej nu var det väldigt längesen som det skrevs ett ordentligt inlägg. Det är inte för att det inte har hänt nåt utan beroende på motsatsen - en vanlig stressig vardag har infunnit sig.

Vi har bytt ut dyr yoghurt och bröd mot morgonpannkaka på gatan. Den är varm och god och kostar 1 kuai. Jag får två och Gustav får tre och sen är vi mätta längre än om vi hade ätit havregrynsgröt.

Mina kineskurser har ökat i intensitet och jag pluggar nu fem dar i veckan, tre timmar per dag. Vi gör nu bok två och har på en vecka kommit genom halva boken. Två och en halv vecka kvar på kursen och vår lärare förklarade att den sista en och en halv veckan ska vi göra extramaterial. Jag dunkar glosor dygnets alla timmar.

Borde man kanske skriva "Mind your shoulders för att skylten ska passa Gustav och Bört bättre?

I fredags kom Bört och hälsade på igen. Vi började med en tur till en liten prylmarknad bakom min skola. En Shanghaikarta från 1931 (med alla gator i French Concession på franska), en häst i brons, ett par planscher, och en skoputsning senare och jag tror både jag och Bört var imponerade av mina framsteg i kinesiska. Jag kan nu checka av prutande i mitt kinesvokabulär. Detta var första gången jag verkligen försökte mig på prutandet på kinesiska och det är nog rätt som de säger - ett pris för turister, ett för kineser och nånstans mittemellan för de Lauwais som kan slänga sig med kinesiska fraser.

Jag skulle dessutom fråga om det jag höll i handen verkligen var en häst och fick för första gången använda två likadana ord i samma mening men med olika betydelse beroende på dess ton. Ma ma? (Uttalas Maa ma...)

Moganshan Lu ligger en bit norrut vid Souzhou Creek. Där har de byggt om gamla fabrikslokaler till konstgallerier och där har man möjlighet att köpa orginalen till de tavlor som finns att inhandla på vår gata och som kopieras flitigt över hela stan. Med en prisskillnad på två nollor vet jag inte om det är värt det med originalen men det var roligt att se och området kändes modernt på ett svenskt vis. För en gångs skull har man tagit vara på charmen av något gammalt och gjort det trendigt. Annars är de mest för att riva allt gammalt och bygga upp en ståtlig, men ack så själlös, glasskrapa istället.

Lördagskväll bjöd vi Bört på pasta med köttfärssås och sen var det tidig hemgång. Bört skulle flyga hem tidigt och Gustav skulle ju springa. Kvart över fem gick vi upp i morse och vi träffade de andra kl sex. Det var inte många grader och jag tyckte riktigt synd om de lättklädda maratonlöparna. Att bära plastpåse över sig är tydligen ett populärt sett att hålla sig varm.
Gustav och några kineser i startfållan...

Gustav såg peppad ut när han sprang iväg och det var en fantastisk dag. Krispigt klar höstdag. Så eftersom hela stan sprang bestämde även jag mig för att byta ut gymmet mot en utomhustur. Sprang lite planlöst väster ut med hopp om att träffa på maratonlöparnas bana. Men när jag blev trött hade jag fortfarande inte hittat nåt och bortsprungen som jag var fick jag ta en taxi hem.


Gustav kan få berätta mer om sin upplevelse, men inte helt otippat var han rätt slut när han kom hem. Sedan klockan tolv har vi sen suttit med våra vänner från Moganshantrippen, Banu och Pål, på Sashas och ätit brunch, druckit drinkar och sen ätit middag. Kom hem klockan åtta... Men har man sprungit en halvmara måste man ju fira så Pål och jag fick ju fira våra duktiga springare och dessutom passa på och ha riktigt trevligt!
Banu (Singapore), Pål (Norge) & Gustav

Och om ni vill veta vad Shanghais Halv-Marathon hjälte gör nu så spana nedan. Och nu ska jag göra detsamma. Kram och godnatt!

Anmälan skickad

Nu har jag anmält mig till halvmaran i Shanghai den 30 november. Hoppas på att springa tre ggr i veckan fram till dess. Målet är att komma under två timmar, vilket inte känns helt omöjligt.

Jag har även fått nys om fabriker man kan gå till och bygga sina egna möbler. Ska bli spännande att se om vi kan slippa ikea den här gången :)

kram
Gustav