Prestationer

När vi hängt vid målgången tills vi tröttnat, dushat, checkat ut och fått massage, hade vi fortfarande en timme kvar innan bussen till flygplatsen gick. Vi gick då tillbaka till målgången - knappa sju timmar efter starten. Och där var målgången för trötta maratonlöpare fortfarande i full gång. Bredvid mig satte sig en gammal tanta från Schweiz som jag fick prata lite tyska med. Hon hade ont i en höft så hon hade bara sprungit 5km men hennes syster Ruth, 78, hade sprungit halvmaran. Plötsligt blir min prestation väldigt liten! Ruth kom in på 4:26 och slog med den tiden 26 yngre löpare.

Visst är det otroligt imponerande med maratonlöpare som kommer in på tre och en halv timme. Vilken grej! Men att se prestationerna och den kämparandan som måste funnits hos de som varit ute i sju(!) timmar fick mina ögon att tåras mer än en gång när vi satt där vid målgången. En vältränad ung kille kommer staplande med vad som i bästa fall verkar som blodig skoskav. Han hejas fram och segnar ner precis vid mållinjen. En bår bärs fram men efter ett tag lyckas han ställa sig upp igen. Galenskap kanske, men vilken kämparskalle!

En kvinna fullkomligt kastar sig över mannen som ger ut medaljer vid målgången. Hon släpper inte taget utan gråter hejdlöst ut i hans armar.

Nästan varje gång när flera månniskor korsar mållinjen samtidigt håller de varandras händer högt sträckta över huvudet. Jag skulle aldrig fixat det här utan dig säger en ung mörk tjej till en vithårig man. Jag inser att de som sprungit så länge och peppat varandra på vägen har verkligen hjälpts åt. De råkade vara lika snabba och de kunde peppa varandra längs vägen.

Jag är väldigt glad att vi gick tillbaka och fick se målgången för de här människorna. Och jag inser att de riktiga vinnarna inte är de som kommer först i mål utan de som verkligen fått kämpa - må det vara mot skoskav, ålder eller trötta ben. Eller de som lyckats hjälpa en annan löpare att nå sitt mål och korsa mållinjen. Hatten av till er!