Per, som nog tillsammans med mig, hade den absolut grövsta skidabstinensen, fick feber, blev sängliggande och missade ungefär hälften av sina skiddagar. Men han var glad ändå och åkte så det rök när han väl var frisk...!
På tredje dagen bekantade jag med ett träd och fick betala för den närkontakten under resten av resan. Ipren och en gördel är mina bästa vänner och i och med att inget revben bröts var det ju bara att fortsätta åka. Ryktena säger att folk skrattade högljutt åt min snygga vurpa. Gustav passade på att ta kort.
Inte så kaxig...
Dan därpå åkte vi till Shisannapuri, ett litet ställe med flacka backar men absolut ingen tävlan om pudret. Snorkel hade varit bra. Kimmo, som då åkte sin andra dag, gjorde att strålande hopp och räknade med att landa mjukt i snön. Dock vred han knät och har sen dess haltat och inte fått åka mer bräda på den här semestern. Stackarn.
Le hoppet
Känns ändå lite som en riktig skidsemester när man kommer till sjukhuset. På patientbrickan står det Kimmo Brundin på japanska! Tufft!
Även Gustav bekantade sig med ett träd och vi har stönat och pustat i kapp, jämfört hur djupt vi kan andas, hur ont det gör när man hostar respektive skrattar. Härligt pensionärigt! Här hjälper Kimmo Gustav att bandagera bröstet.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar