Sagan om det sjukt snygga kamerafodralet - en produktionshistoria i flera delar

Den 1 juni skrev jag på kontrakt att producera 1000 kamerafodral. Det var då bestämt vika tyger, vilka färger, vilka spännen och accessoarer som kamerafodralet skulle bestå av och vilka som skulle bistå med dessa. Leverantörerna var underrättade, priser och volymer förhandlade, depositionen betald. Om man inte känner till Kina så skulle man nu tro att jobbet var gjort och att jag kunde luta mig tillbaka. Men det här är Kina. Även efter att ha varit här i nästan två år är jag förvånad - smått chockerad över allt som sedan har gått fel! En stor del av problemet är att man i Kina inte säger nej. Således hade tygleverantören sagt att han hade den volym som behövdes och kunde leverera till den dag då det behövdes. Tyvärr hade han inte det. Han hade en tredjedel.

Man skulle då kunna tro att jag alltså bara kunde producera en tredjedel av väskorna. Icke. 600 väskor kunde produceras av en tredjedel av tyget. Jag inser att jag blivit lurad. Antingen överdrev de tygåtgången tidigare eller underdriver de den nu och jag kommer alltså inte att få de 600 väskor som vi nu fått ändra kontraktet till. Det återstår att se.

Sen var det spännena. De är en viktig del av fodralet och de måste vara perfekta! Min kontakt har hela tiden lovat att inget ska produceras förrän jag kunnat godkänna den gröna färgen. När de kom till kritan fanns ingen tid. Ops!

-Så länge leverantören gör exakt den färg jag vill ha så shoot, sa jag. Att pipingen* ska matcha med spännena är en förutsättning! I fredags kväll kom spännet med bud. Det var gult. Jag blev röd! Av ilska. Jag var nu frustrerad ägare till tusen blekgula spännen som jag inte vill ha!

Det gula spännet tillsammans med den färg som jag instruerat att spännet skulle ha.

Dan därpå fick jag således själv åka ut till spännesproducenten och lyckades med konststycket att skälla ut spänne-killen på kinesiska. Naturligtvis tyckte kineserna runtomkring att utlänningen som gormade på knacklig kinesiska var ett intressant fenomen och jag fick en liten hejaklack (doa doa kör?) till min utskällning. Trots kinesiskan gick syftet fram och vi skildes som vänner. Det intressanta är att de sade att min kontakt hade bett dem göra spännena lite gulare. Hade hon? Varför? För att det skulle matcha den gula piping hon hittat? Eller ljög spännekillen? Suck!

På måndag lunch åkte jag tillbaka igen och betalade in ytterliggare slantar för de nya spännena, som nu även skulle bli större. Sen har en nervös väntan infunnit sig. För tio minuter sen kom det gröna spännet med bud till kontoret. Det är grönt! Det är lagom stort! Det är coolt! Jag är så glad att jag vill dansa! Aldrig trodde jag att jag skulle tycka att ett grönt spänne var det vackraste ögat kunde se. Men det här är en fröjd!

Vackra underbara gröna!

Till helgen ska laminering av tyger samt ett slutgiltigt säljprov färdigställas, så att bulk kan sättas i produktion på måndag. Naglarna blir kortare och kortare av denna nervösa väntan på nästa smäll! Jag lovar att hålla er uppdaterade!

* Äversätts av google translate till Spritsad glasyr men kan även betyda en rörliknande tygkonstruktion som t ex återfinns i sömmarna i soffor och fotöljer (och kamerafodral!)