Bästa kusinen var även snabbaste tjejen i mål. Knappt så pappa hann ta kort på henne!
En dryg vecka senare råkade det sig inte bättre än att det var Ingmarsömaran (vilket är en mil och inget annat.) Så klart vi skulle ställa upp sa Gustav och jag kaxigt. Kusin Klara var lite mer osäker eftersom hon inte sprungit på tre månader på grund av en skada. Men vi stod ändå där på startlinjen kl 12 på dagen i gassande sol med ett mål att ta oss runt på under en timme. Det var Gustav och mitt mål vill säga. Klara såg vi inte röken av och när vi kom inflåsande på 63 snöpliga minuter hade hon nästan hängt i målområdet en kvart. Ja ha. Nu måste man hem och tävla med sin hurtiga släkt också...
Som ett skönt plåster på såren har pulsklockan i veckan klockat Gustav och mig på 57:44 på milen. Nästan lika varmt som på Ingmarsö och ungefär lika kuperat. Första gången ute under timmen på milen. Mer av sånt här!
PS. Och sen sprang vi spontant en halvmara dagen efter. Nu: träningsvärk!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar