Besök

Det är inte så ofta som man får blixtvisiter till den här delen av världen. Men det har vi fått i veckan. Bört gick i min kör i Zurich och är pilot, vilket ju kan förklara det snabba stoppet här.

I onsdags träffades vi på the Bund. Därefter till den amerikanska baren Malones för att se de avslutande rösträknings-minuterna samt segertalet av Obama. Praktiskt nog var det ju lunchtid för oss så "vakan" blev en lunchvaka. Ingen tvekan om vad alla utlandsamerikaner samt övriga nationaliteter hade för ståndpunkt. Och jag tror att jag kommer minnas länge den dagen då vi satt och åt en lunchhamburgare samtidigt som ett historiskt val avgjordes på andra sidan jorden, som med all säkerhet kommer att påverka hela världen hela vägen till Kina.

På eftermiddagen fortsatte Bört och jag vårt turistande. Shanghai Urban Planning Exhibition Center må inte låta så attraktivt. Det hade det kanske inte varit om det varit ett museum som handlade om London eller Stockholm heller. Men det här fokuserade på Shanghais utveckling både i dåtid och framtid. Lika fascinerad som man blir av DÅ och NU bilder (DÅ: 1989, åker - NU: skyskrapor); lika häftigt är det med framtidsplanerna och Expo2010-byggnationerna där man ska bygga en stad lika stor som Sthlm på två år och sen riva 75% av det efteråt.


Har ni vägarna förbi Sthlm så hade Kulturhuset i alla fall för två månader sen en stor skalenlig modell av staden. Om ni har vägarna förbi Shanghai så finns det här samma sak men så sjukt mycket större. Coolt.




(Precis i mitten av den här bilden ligger vårt hus. Inte en av de högsta byggnaderna utan genska ensamt o litet ser det ut.)

Kort reflektion om att bo i en jättestad: Hur känns det att bo i en jättestad? Shanghai har officiellt 18,5 mijoner invånare, men de verkliga siffrorna (då gästarbetare från landet inte får skriva in sig i staden) sägs vara kring 25 miljoner. Det är hisnande siffror och ja, även från 100e våningen kan man inte se slutet på stan - ens en klar dag. Vart vi än går fortsätter staden med sina skyskrapor, låghus och byggarbetsplatser. Ändå är det som att man inte kan ta in det. Gustav och jag går till jobb, kinalektioner, gym och favoritmassagestället. Även om staden är stor så är vi små. Vi kan ju inte vara i hela stan samtidigt i alla fall. De små månniskorna och det lilla livet pågår ju överallt utan att bry sig om att det råkar finnas väldigt många såna små liv runtomkring.

Bört hade kollat ut en sicksackbro som han ansåg var ett riktigt must-see. Så vi åkte dit och spanade. Lika mycket på guldfiskarna som var lika trångbodda som Shanghaiborna i övrigt, som på själva sicksackbron.


(Bört på sicksackbron)

På kvällen kom Gustav och fick vara med och vi åt kanonmat på en fransk restaurang och fick sen 90 minuters fotmassage. Oj oj oj vad skönt det kan vara!

Igår fredag: Regn regn regn. Jag har invigt min knallblåa regncykelcape och dessutom klurat ut syftet med de färgglada caperna som pryder i stort sett varenda cyklist/mopedist! När staden, luften och vägen är grå livar alla caperna upp gatans palett och sätter färg på invånarna.


Fiona, jag och en holländsk tjej Eva gjord en riktig jetsetkväll igår. På med de högsta klackarna! Restaurangöppning här i French concession först. Snittar och bubbel så mycket man ville. Sen vidare över till Pudong, andra sidan floden och Hugo Boss visning på 36e våningen med utsikt bort mot the Bund. Visningen var väl som man kunde tänka sig svart och grå och inte direkt galen. Visningslokalen var en bar och vi var säkert inte mer än 100 pers där. Annorlunda från Paris' upphaussade visningar där man 1. inte kommer in 2. om man kommer in får man stå längst bak och mest se ryggarna av journalister och branschfolk. Men här satt vi på första parkett och kunde röra modellerna om vi nu ville det.

Väl hemma tappade jag ut hela min lilla plånbok när jag steg ur taxin. Kort, pengar, massor av visitkort samt viktiga papper landade snällt i en brun pöl på gatan. Jag förbannade ösregnet och min egen klantighet och har nu tvättat och lagt alltihopa på tork.

Kram