Silence is golden

På sistone har jag blivit smärtsamt påmind om bristen av tystnad i mitt liv. Tystnad och ensamhet. Jag kan inte minnas när det var tyst omkring mig sist. Om man gjorde en tänkt boll med en diameter på tio meter och satte mig i mitten; när befann jag mig sist på en plats där jag var ensam i bollen? Det ger mig klaustrofobi bara att tänka tanken. Hemmet är förvisso lungt – men det är aldrig tyst. Grannar finns både över under, till vänster och rakt fram.Och allt som händer utanför hörs rakt in i lägenheten. Bilar som tutar, bromsars skriande, människor som skriker eller pratar, ständiga byggarbeten och smällare.

Just nu är jag i akut behov av tystnad – eller i alla fall en relativ tystnad. Sitter på tåget på väg till en fabrik tre timmar bort. I ändstationen på den här tåglinjen finns en enorm och billig marknad. Vi kan kalla den Ullared. Utan att ha varit på någon av köp-meckana tror jag att de är varandras motsvarigheter.

Jag sitter i en horder av shoppingsugna tanter. Kinestanter i grupp. Ljudnivå: långt högre än att jag kan stänga dem ute med ipodden utan att spräcka trumhinnorna. Ljudfrekvens: Pipiga röster tjattrar utan stopp och utan minsta intresse att ge utrymme för andra. Ibland skrattas det hejdlöst och lite för länge för att det ska kännas naturligt.

Och jag? Jag tränar mig i att räkna till tio för att detta ska få ner min puls och få mig att inte bli irriterad. På 733 ger jag upp. Fortfarande irriterad. Men jag tänker inte säga nånting. Detta är kinesiskt. Jag ser det som skolning i kulturella skillnader. Ingen annan av alla kineser som sitter runtomkring säger ju nåt. De märker ju av kvinnornas skränande såklart – men jag tror inte det bekommer kineserna på samma sätt. De är vana vid myller. Andra sociala regler gäller som också bygger på en annan typ av samhälle. Gör dig hörd! Ta dig plats! För ingen kommer göra det åt dig. De har aldrig hört tystnad. Tystnaden skulle skrämma dem.

I Japan var det. Sist jag lämnade Kina åkte vi till Japan. I februari tog jag en lång promenad i skogen. Bort från allt och med ett tjockt dämpande snötäcke. Då var det tyst. Då hade jag bollen för mig själv.