Träningskläder är en så kallad omogen marknad i Kina. Omogen i det här fallet känns väldigt underdrivet. Sport-bh är ett okänt begrepp – det är push up som gäller. Det närmsta jag har sett sport-bh är baddräkt. I fråga om skor har jag sett allt utom högklackat – vilket ändå måste ses som positivt! På löpbandet återfinns folk klädda i polotröja, kofta, jeans eller klänning.
Men tydligen inte viktig nog att översätta till engelska för oss som tycker att kinesiska skrivtecken är svåra att uttala...
Innan själva påklädandet slår dock kvinnorna in sig själva i gladpack. Att punktförbränna fett är omöjligt i hela världen förutom i Kina verkar det som. På med gladpack runt armar och mage bara och sen en maklig tur i crosstrainerna så är valkarna borta. Hepp!
Eller ta med dig en egen bandspelare med kinesisk musik och en röst som säger till dig vad du ska göra – ockupera sen stretchavdelningen i en timme och gör den kinesiska varianten på Susanne Lanefeldt-gymnastik.
Att det är lite si och så med ambitionen på gymmet kan bäst beskrivas med skylten vid sofforna på Gustavs gym: No sleeping! Jag förvånas ofta över att folk orkar ta sig till gymmet när de ändå inte gör nån nytta där. 20 minuter på löpbandet till en fart av 3km/timmen. Imponerande. Varför gick de inte bara runt kvarteret?
Väl klara i gymmet kommer damerna in till omklädningsrummet. Som svensk har jag ett rätt avslappnat sätt till nakenhet och har fått många goa skratt av naken-rädda amerikanska vänner. Nu färstår jag dock hur amerikanskorna känner sig. Nakenheten i Kina är lite väl påträngande för min smak.
Typiskt kinesiskt sätt att be folk att uppföra sig: för den stora massans skull såklart!
Om man skulle råkat ha binda på sig kan man ta av sig den mitt i omklädningsrummet. Det är heller inte så viktigt att rulla ihop den eller på annat sätt dölja den när man väl slängt den överst i papperskorgen.
Efter dush kan man värma sig i bastun. Bastun är även en jättebra plats att torka sina underbyxor, varför bastun ofta är belamrad med svettandes, använda underkläder. Det verkar nämligen mycket ovanligt att byta underkläder efter träning.
Framför speglarna finns pallar och hårtorkar. På stolarna kan man sitta spritt språngandes med lätt särade ben. Kinesiskorna har generellt inte den där västerländskt kvinnliga sittstilen men benen i hop – så heller inte i omklädningrsummet. Där sitter man sen och skvallrar med väninnorna samtidigt som man inspekterar sina bröst, använder hårtorken till att torka sitt hår, sina underkläder (om de inte blev torra nog i bastun), sina fötter och sitt underliv.
"Please respect other member's usage right. Do not use hair dryer on feet, armpits or privates." Well...
Efter att ha spenderat minst lika mycket tid i omklädningsrummet som i själva gymmet lämnar sen kvinnorna gymmet nylunkade, nydushade och i alla fall med en ny binda i trosorna.
På sistone har jag blivit smärtsamt påmind om bristen av tystnad i mitt liv. Tystnad och ensamhet. Jag kan inte minnas när det var tyst omkring mig sist. Om man gjorde en tänkt boll med en diameter på tio meter och satte mig i mitten; när befann jag mig sist på en plats där jag var ensam i bollen? Det ger mig klaustrofobi bara att tänka tanken. Hemmet är förvisso lungt – men det är aldrig tyst. Grannar finns både över under, till vänster och rakt fram.Och allt som händer utanför hörs rakt in i lägenheten. Bilar som tutar, bromsars skriande, människor som skriker eller pratar, ständiga byggarbeten och smällare.
Just nu är jag i akut behov av tystnad – eller i alla fall en relativ tystnad. Sitter på tåget på väg till en fabrik tre timmar bort. I ändstationen på den här tåglinjen finns en enorm och billig marknad. Vi kan kalla den Ullared. Utan att ha varit på någon av köp-meckana tror jag att de är varandras motsvarigheter.
Jag sitter i en horder av shoppingsugna tanter. Kinestanter i grupp. Ljudnivå: långt högre än att jag kan stänga dem ute med ipodden utan att spräcka trumhinnorna. Ljudfrekvens: Pipiga röster tjattrar utan stopp och utan minsta intresse att ge utrymme för andra. Ibland skrattas det hejdlöst och lite för länge för att det ska kännas naturligt.
Och jag? Jag tränar mig i att räkna till tio för att detta ska få ner min puls och få mig att inte bli irriterad. På 733 ger jag upp. Fortfarande irriterad. Men jag tänker inte säga nånting. Detta är kinesiskt. Jag ser det som skolning i kulturella skillnader. Ingen annan av alla kineser som sitter runtomkring säger ju nåt. De märker ju av kvinnornas skränande såklart – men jag tror inte det bekommer kineserna på samma sätt. De är vana vid myller. Andra sociala regler gäller som också bygger på en annan typ av samhälle. Gör dig hörd! Ta dig plats! För ingen kommer göra det åt dig. De har aldrig hört tystnad. Tystnaden skulle skrämma dem.
I Japan var det. Sist jag lämnade Kina åkte vi till Japan. I februari tog jag en lång promenad i skogen. Bort från allt och med ett tjockt dämpande snötäcke. Då var det tyst. Då hade jag bollen för mig själv.
Inlägg
Alla kommentarer
Inlägg
Alla kommentarer
