Höst med sommartemperatur

Nej hörni!
Nu har vi inte fått en enda kommentar de senast två inläggen. Not ok! Skärp er nu och skriv nåt till oss så vi vet att nån läser!

Annars är livet sådär. Jag är sjuk, men har kravlat mig till lektionen i alla fall. Nu ligger jag o snörvlar i soffan och ska nog för en gångs skull inte skriva ett jättelångt inlägg.

I söndags var Gustav och jag i Century Park. Det är en riktigt stor park med fejksjö och allt. Vi fick oss en egen plätt för oss själva i solen och låg och njöt och läste. Gustav lekte med sin nya mobil som han nu fått efter att min blev stulen. Det fina med att hitta en bra plats i parken är att alla kineser letar efter skugga så alla bra platser enligt oss är lediga. :o) Det var dessutom den finaste dagen by far sen jag kom hit. Smoggen var borta och himlen var blå med puffiga mål och kunde lika gärna varit en svensk midsommarhimmel.

Helgen var helt okej. Hängde med två olika gäng fredag och lördag kväll. Receptet för att bli omtyckt är inte svårt. Le, ställ frågor och var intresserad av vad den andra har att säga och låt denna tala om sig själv. Men det är inte min grej att sitta och charma folk och spela nån jag inte är. Därmed inte sagt att jag är spontant otrevlig! Men lite grann kan jag känna att det faktiskt tar på krafterna att bygga upp en ny vänskapskrets och därför vill jag bara i första hand lägga ner tid på de jag faktiskt tror på. Tror att detta måste vara någon slags expat-relaterad sjukdom...

Lägger upp en bild nedan som egentligen refererar till det tidigare inlägget om Kommunikation. Jämför cykellasset med lastbilen bredvid! (Taget från vardagsrumsfönstret rakt ner på gatan.)


Jag kan inte sluta förundras av vår gata. På en sträcka på femtio meter ligger en hårfrisör, mopedverkstad, sygubbe och svetsare. Samtliga har hela sin service på gatan. Symaskinen sår på trottoaren bredvid han som klipper sig mellan svetsaren och moppeverkstan! Och i vanlig ordning är det nästan omöjligt att cykla på grund av all trängsel.

Oj, jag glömde nästan berätta. Där jag ställer cykeln vid gymmet/skolan står det alltid en liten kines och vill att jag ska betala 0,5 yuan (=50 öre) för att han vaktar min cykel. Jag som har investerat i ett fint stort lås och som dessutom sällan ser skymten av de där gubbarna när jag ska åka igen, har haft lite svårt att finna mig i detta. Det är inga pengar såklart, men jag ser inte syftet med det och mig veterligen är det ingen som äger gatan. Men efter att ha fått fenomenet förklarat för mig av min kinesiskalärare har jag förstått att detta är vanligt och att de inte bara lurar utlänningar. Så idag betalade jag mina slantar och gick in och hade lektion i tre timmar. När jag kommer ut och står och rotar i väskan efter mina nycklar kommer mannen fram och pratar med mig på kinesiska. Jag fattar ju inte och rotar vidare smått desperat. Sen fattar jag vad han menar. Jag glömde nycklarna i låset! Han hivar upp dem ur sin väska och jag vill nästan pussa honom som tack. Mental note: Aldrig mer klaga över snälla cykelvaktare!

Och bara en grej till. Idag frågade jag min lärare hur man säger kusin. I mitt liv är det ett väldigt viktigt ord att kunna. Fick lära mig att det finns tolv ord för kusin! För att veta vad man ska säga måste man först klura ut om kusinen i fråga är på mamma eller pappas sida, om kusinen är äldre eller yngre samt om kusinen är tjej eller kille. Om det är på mammas sida måste man sen klura ut om man pratar med nån från norra eller södra Kina för att säga kusin på deras dialekt. Gaah! Jag tar tillbaka allt om att mandarin skulle vara ett hyfsat logiskt språk. (Klara, du är min biao mèi!)